Har läst lite på internet angående debatten om distans som pågår. Tycker det är rätt spännande, jag erkänner mig verkligen inte kunna ett skit om distans det ska jag absolut medge. Jag kan ju dock skriva om mina fördomar jag har och hur jag ställer mig till den information som gått att läsa om i ridmedia den senaste tiden. För det vet jag hur jag tänker om i varje fall. Om ni inte har riktig koll, läs här!
Först om mina fördomar om distansryttare. Jag har upplevt på avstånd, har aldrig haft någon nära som ridit distans faktiskt, att det finns två olika typer av distansryttare. De som är seriöst vettiga hästmänniskor och då kanske även rider på lite högre nivå samt de som kanske rider lite mindre klasser och känns lite "bsport". (Sedan finns det ju även såklart seriösare amatörer och oseriösa proffs men detta är generaliserat. Alltså någonting jag tror, ingenting jag vet.)
Jag tycker mig ha sett halvknackiga araber som inte springer helt rent och aldrig ens nosat på att springa i någon slags form som blir kallade för tävlingshästar i distans. Trots att de blir ridna max ett par gånger i veckan och jag har svårt att se dem överleva en normal lätt klass i hoppning.
Samtidigt så har jag hört mycket om dem, aldrig sett, som tränar med pulsklockor, verkligen lär känna sina hästar för att kunna prestera på max. Som tränar upp senor och leder för att hålla och kan bygga upp kondition och muskler för att bli bäst och dessutom ha hållbara hästar. Samt tränar "vanlig" dressyr för smidiga, starka och återigen - hållbara hästar. Jag tänker mig också i min egna lilla fantasi att dessa hästar har ett fantastiskt liv med långa uteritter och varierad träning med detaljer på ett annat plan vilket borde ge betydligt gladare hästar än traditionellt tränade typ dressyrhästar i svårklass? Som går i ett ridhus hela dagarna, filar på extremt små detaljer och kanske eventuellt får bli uteridna på någon gång i månaden.
Att så många hästar blir uteslutna på internationella tävlingar på grund av hälta och ohälsa som hälften av startfälten känns ju som väldigt mycket. Dock så har jag personligen ingen aning om hur dessa kontroller ser ut? Talar vi om böjprov, då tror jag att minst halva världscupstartfälten i hoppning får tacka för sig under tävlingarna. Är det bara hälta vid visning för hand är det ju rätt sjukt att så många hästar blir halta/sjuka under loppen? Att man dessutom har upptäckt för unga hästar i startfälten är ju inte heller unikt, vilket ramaskri det blev för ponnymedaljörerna som inte kvalat korrekt, Eller har det aldrig hänt att unga hästar "råkat" hoppa fel klasser? Skulle inte tro det. Det är lätt att döma en gren som vi inte riktigt har koll på. Hur bra känns det i hjärtat att Hickstead dog, bara sekunder efter att han hoppat klart sin klass för ett par år sedan? Det var ju antagligen eftersom att världscuphästarna utsätts för en hel del press med mycket resor och stora klasser i kroppen.
Hur fungerar det egentligen med distansen, någon som vet?
Hur vi ska förhålla oss mest moraliskt till hästsport och tävling? Arnold skrev ju om detta i senaste ridsport som ni kanske sett? Hur vi ska få vår sport så ren och juste som möjligt. Att även den mest harmoniska rundan kan se rätt brutal ut i några få bildsekvenser. För mig är kunskap och kärleken till hästar svaret på det mesta, då kommer de där andra naturligt. För dagens hästar är trots allt även skapta för sina uppgifter. Vad tycker du?
